måndag 4 april 2011

Allt du behöver veta om bonusföräldraskap

I dagens inlägg tänker vi diskutera bonusfamiljer och hur olika svårigheter kan undvikas. Styvfamiljen, bonusfamiljen eller plastfamiljen skiljer sig från den biologiska kärnfamiljen på en punkt: alla familjemedlemmar har inte en kärleksrelation med varandra. Det är av största betydelse att vara medveten om detta eftersom kärnfamiljen fortfarande utgör en slags mall för våra drömmar, mål och fantasier. Det är minnena från kärnfamiljen eller drömmarna om den som vi jämför bonusfamiljen med, och det håller den inte för. Genom att förstå dynamiken inom bonusfamiljen kan alla familjemedlemmar få ett lyckligt liv tillsammans. Den tradition som är vanligast i de flesta europeiska länder är att de flesta biologiska föräldrarna har delad vårdnad och gemensamt ansvar för barnens utveckling. De flesta barnen bor växelvis hos föräldrarna, vilket betyder att föräldrar och bonusföräldrar på sätt och vis blir deltidsföräldrar. Detta innebär bland annat att barn till skilda föräldrar behöver ibland förhålla sig till tre eller fyra föräldrar, vilket inte alltid är så enkelt vare sig för dem eller för de vuxna.

Nästan alla biologiska pappor upplever att de degraderas till att bli nummer två på mammans personliga topplista när deras första barn föds. Kvinnor är förskonade från denna upplevelse tills de blir bonusmammor. Vare sig du är kvinna eller man behöver du ställa in dig på att dina partners barn spelar huvudrollen i hennes eller hans liv. Det som din partner anser är nödvändiga hänsyn till hennes eller hans barn kommer alltid att få högsta prioritet. Det är totalt meningslöst att konkurrera med em om platsen. De vann redan vid födseln eller senast vid skilsmässan. Det finns dock fortfarande ensamstående pappor som gärna överlåter ansvaret till kvinnan de förälskar sig i men de är en liten minoritet då de flesta pappor är engagerade och kompetenta deltagare i sina barns liv. När man tittar på bonusfamiljer kan man säga att din partner under många år framöver kommer att vara mer "gift" med sitt barn än med dig. Men så är det bara och det bästa för ett lyckligt samliv är att acceptera det. Du är den man eller kvinna som din partner älskar men du är inte den allra viktigaste personen i hennes eller hans liv. Du kommer till exempel ofta att hamna i situationer när du känner för några timmar ensamma, ett förtroligt samtal eller friheten att kunna älska när som helst medan din partner prioriterar sitt barns önskningar eller behov högre. Vid sådana tillfällen bör du inte göra några anmärkningar som kan göra saker och ting värre. Vi rekommenderar att du istället kramar din partner och säger: "Jag saknar dig".

Du har träffat någon som du älskar och väldigt gärna vill leva tillsammans med. Din partner har ett eller flera barn som bor hos honom eller henne hela tiden eller kanske varannan vecka. Upplever du det som en bonus eller som ett nödvändigt pris för ert vuxna kärleksförhållande? Är du inställd på att leva tillsammans med din partner trots stark konkurrens från ett barn som också vill ha närhet, uppmärksamhet och kärlek? Kan det vara din chans att leva nära ett barn med all den glädje och tillfredsställelse det innebär att kunna bidra till en liten människas växande och utveckling? Hur viktigt är det för dig att ditt bonusbarn integreras i den nya familjen? Vilket ansvar har du? Vilka bilder och föreställningar finns i din partners huvud och överensstämmer de med dina? Känner du dig trygg i relation till banets andra biologiska förälder? Det är viktigt att fundera på dessa frågor som för ett visst allvar i förälskelsen och det är inte säkert att er kärlek klarar av alla utmaningar. Det kan vara intressant för er att ta kontakt med en familjeterapeut som ni båda känner förtroende för. Det finns två grunder till detta förslag. Det första är att både du och din partner har några "misslyckanden" bakom er, vilket gör att det inte behövs särskilt mycket innan ni på allvar börjar ifrågasätta ert eget värde som partner. Det andra är att vårt medfödda kompetens som bonusföräldrar är väldigt liten. Så liten att det på sätt och vis är lite naivt att förvänta sig av sig själv att man bara ska ha den. Det kan därför vara en förnuftig investering att göra några regelbundna kontroller för att förhoppningsvis förhindra att de värsta problemen utvecklas. Vi människors beteende överensstämmer ofta inte alls med våra intellektuella insikter och självinsikter. Detta är inget att skämmas för men det gör vi ändå ofta om det är en älskad partner som "avslöjar" avståndet mellan praktik och teori. Det går för det mesta mycket bättre om det kommer från en utomstående vars känslor inte är inblandade. En annan lösning kan vara att skaffa dig ett nätverk bestående av män eller kvinnor som också är bonusföräldrar. Det kan ge dig en del inspiration och stöd. Dessutom slipper du känna dig ensam med dina problem.

Något som är viktigt att känna till är att barnen påverkas inte bara av föräldrarnas skilsmässa utan även av deras goda eller dåliga samarbete efter separationen. Ju mer destruktivt de biologiska föräldrarnas förhållande varit fram till skilsmässan och ju sämre deras nuvarande samarbete och kommunikation fungerar, desto svårare och mer traumatiskt är det att vara deras barn och desto sämre förmåga har barnet att inta ett konstruktivt förhållningssätt till pappas eller mammas nya partner. En skilsmässa är alltid känslomässigt tung för ett barn, oavsett ålder. Barn upp till tre års ålder tycks klara sig bäst, de mellan tre och 13 har det svårast, medan tonåringarnas reaktioner pendlar mellan katastrofkänslor och lättnad blandad med sorg. Barn mellan tre och 13 tar automatiskt ställning till dig som en ny mamma- eller pappagestalt, medan de flesta tonåringar redan är själständiga att de inte ens överväger detta som en möjlighet. Att ha bra kontakt med bonusbarnen betyder inte nödvändigtvis att ha mycket tät kontakt. Du kommer förmodligen att uppträda i rollen som gäst i din partners hem många gånger innan du blir en del av den nya familjen och i den rollen är de viktigaste kvaliteterna vänlighet, intresse och hövlighet. För att kunna skapa en bra och intim kontakt behöver du vara personlig, öppen, sårbar och autentisk. Man kan säga att det handlar om att vilja se, lyssna och ta på allvar, och om att vilja bli sedd, lyssnad på och tagen på allvar. Glöm aldrig att du är en likvärdig och fullgod medlem av familjen, även om de övriga hör ihop biologiskt och har en längre gemensam historia. För ett lyckligt liv tillsammans bör du komma ihåg att handling är alltid bättre än förhandling. Gör det du tror på och kan stå för utan att kräva att din partner (eller bonusbarnen) ska göra detsamma.


Såvida du inte blir bonusförälder åt ett spädbarn eller ett litet barn som antingen har förlorat kontakten med sin biologiska mamma eller pappa eller som aldrig har haft någon kontakt med honom eller henne kommer du att stöta på problem om du försöker komma in och "ta gemensamt ansvar för barnet". När du blir bonusmamma eller bonuspappa upptäcker du kanske för första gången att alla de små och stora uppgifter som är förknippade med att leva med ett barn egentligen är en mängd stora och små privilegier. Att få göra matsäck, följa med på fotboll eller dans, lägga upp maten, sitta bredvid varandra framför TV, gå på möte, natta och allt annat som kan reduceras till plikter och hårt arbete i en förälders hjärna. Du får istället se dessa uppgifter  som att du får utföra förtroendeuppdrag. Ge barnet en kram och tacka för förtroendet. På så sätt kommer du kunna bygga en god vänskap mellan er. Din bästa gåva till ditt bonusbarn är att erbjuda din vänskap genom att bjuda på dig själv, dina tankar, känslor, upplevelser, erfarenheter och drömmar. Den snabbaste vägen till mindre barns vänskap är lek. Om du tycker att det är roligt att leka, gör det så ofta som möjligt. Om inte blir din väg lite längre men ge inte upp. När det gäller skolbarn och tonåringar handlar det om tålamod, tillit och respekt. Se noga på dina bonusbarn och fråga dig själv om du verkligen är intresserad av att bli deras vuxna vän. Om ditt svar är "kanske" eller "nej" bör du och din partner prata om detta då er kärlek kommer att ställas inför den ultimata prövningen.

Vi vill gärna rekommendera boken Bonusföräldrar av Jesper Juul som tar upp många intressanta frågeställningar kring bonusfamiljer. Har du några funderingar kring dagens inlägg som du vill att jag ska ta upp här på bloggen eller kanske någon fråga som jag ska besvara? Kom ihåg att besöka vår hemsida för att ta del av våra seminarier och föreläsningar. Besök även gärna vår sida på Facebook för intressanta video och artiklar.

9 kommentarer:

  1. Jag och min partner ihop och hon har en dotter på 12 år sen tidigare. De bråkar en del om ”små saker” enligt mig. Jag vill hjälpa dem och medla men vill inte lägga mig i ifall det skulle skapa problem för min del. Jag har trots allt lösningar som passar dem bägge men vet inte hur jag ska medla.

    SvaraRadera
  2. Det låter som en utmaning, Gabriel. Din roll som bonusförälder liknar på många sätt partnerns roll i en vanlig kärnfamilj. Det finns dock ett par viktiga skillnader, och det är att din partner har större makt i förhållande till sina barn än vad du har och att hon (eller han) ofta måste dela denna makt med den andra biologiska föräldern. Det gamla ordspråket säger att ”man ska smida medan järnet är varmt” men när det gäller konflikter i kärleksförhållanden är det ofta klokare att vänta tills järnet har svalnat igen. Kom ihåg att ett kallt huvud är intelligentare. Det betyder att du kan erbjuda din partner feedback när stämningen har normaliserats igen men att det ska vara ett erbjudande som hon (eller han) kan välja att säga nej till. Ju större respekt du visar din partners sårbarhet som förälder , desto starkare blir er relation.

    SvaraRadera
  3. Bra artikel. Jag har träffat en kvinna som har två barn sen tidigare äktenskap. Jag har en god relation med hennes barn och är redan delaktig i deras vardag. Vilka ansvar har jag? Hur kan jag vara delaktig så stämningen är på topp?

    SvaraRadera
  4. Du fick med alla frågor som berör ”bonusföräldraskap”. Men hur ska man göra när själva kärleksförhållandet spricker? Kan jag behålla kontakten med barnen?

    SvaraRadera
  5. Tack Robert för din kommentar. Börja med att fråga din partner, ”Vad förväntar du dig av mig i förhållande till dina barn, tidsmässigt, känsklomässigt och praktiskt?” Nöj dig inte med det vanliga svaret ”Ja, det får du bestämma själv” för det håller inte. Det är självklart att det finns en rad förväntningar (både positiva och negativa) bakom det svaret. Se till att lyfta fram dessa förväntningar på bordet och ta ställning till dem. När ni har gjort det är det dags för dig att presentera dina egna förväntningar och önskningar så att ni gemensamt kan gå igenom och diskutera dem. De traditionella könsrollerna spelar fortfarande en viktig roll i mäns och kvinnors samliv. Det innebär att det finns massor av förväntningar, både dolda och tydliga, också när det gäller föräldraroller och vem som ska utföra vilka praktiska sysslor. I en bonusfamilj är det klokt att börja låta den biologiska föräldern ta hela det praktiska ansvaret för barnen såsom klädtvätt, gymnastikkläder, tandläkarbesök, tandborstning, skolutflykter, matsäckar och läxhjälp. Ni kan börja diskutera en fördelning av de många små och stora uppgifterna först efter några månader. På så sätt kan din partner värdera på vilket sätt hon behöver din hjälp och du kan tänka över i vilken omfattning du är beredd att ställa upp.

    SvaraRadera
  6. En bra frågeställning, Tobias, som jag inte är expert på. När förhållandet tar slut så förlorar vi alltid något som är mycket centralt i en människas liv: upplevelsen av att vara värdefull för dem vi älskar. Är det så att du känner en viss aggressivitet inom dig? Kom ihåg att det är en mänsklig förvarsmekanism som döljer din sårbarhet. Försök att ta ett ordentligt farväl, dvs sitt och prata med varandra om vad du har älskat med denna tid tillsammans, vad du har lärt dig men glöm inte att ta upp det som var negativ också. Ta ansvar för att du har medverkat till allt som har hänt i förhållandet. Var lyhörd för din partners (ex-partners) tankar och argument. Prata sen med bonusbarnen. Var lyhörd för deras känslor. Var medveten om att det är ditt ansvar som vuxen att tydligt och klart berätta om dina egna behov och önskningar. Du riskerar annars att bli missförstådd även om du försöker vara snäll och demokratisk. När det stormar i barns liv behöver de något gripbart att förhålla sig till, det vill säga något som de kan säga ja eller nej till. Du skulle exempelvis kunna säga till barnen ”Jag skulle vilja gå ut och äta tillsammans med er nästa vecka. Vad säger ni om det?” och även ”Om ni känner för att gå ut och äta tillsammans eller kanske fika nån dag kan ni bara säga till.”
    Kom ihåg att det krävs en del återhämtningstid efter en separation, både för vuxna och barnen.

    SvaraRadera
  7. Och om man som frivilligt barnlös och ointresserad av barn, tittar på sin sambos skolungdomar och tänker ”de är söta, de är trevliga, de är smarta, de är väluppostrade, de är i stort perfekta ungdomar, vi visar varandra respekt och vänlighet.”
    Slut.
    Räcker det? Jag finns där som en vuxen men jag är faktiskt inte så där jätteintresserad av en närmare kontakt. Därtill träffar jag dem så lite trots att de är hos oss varannan vecka, och pressen att ”behöva” umgås mer gör det bara värre, jag har mitt egna (barnfria) liv.

    SvaraRadera
  8. Det är självklart att det räcker. Att du får leva ditt barnfria liv leder till att du kan vara ditt bästa både när det gäller bonusbarnen och din partner. Att ni visar varandras behov respekt är nog nyckeln till er framgång.

    SvaraRadera
  9. Har man som bonusförälder egentligen inga som helst rättigheter till sin bonusbarn. Jag har som exempelvis en sambo med 2st barn sedan tidigare och nu har barnens far börjat sätta sig på tvären när det gäller det mesta som rör min inblandning i barnens liv. Har den biologiska fadern (trots min partners godkännande) rätt att stoppa mig från i stort sett allting, t.ex. resa tillsammans med dem, vara med på utvecklingssamtal, läkarbesök osv? (Bör även tilläggas att jag alltid har haft barnens godkännande för de olika aktiviteterna). Har den andra föräldern heller inget att säga till om när det gäller sådana här situationer?
    Har försökt hitta information om detta men haft väldigt svårt för det.

    SvaraRadera